2010/04/07

"Han var en alltigenom lyckad existens."

ur "Duvan" av Patrick Süskund
Upplagd av kl.

5 kommentarer:

  1. Sofia2010-04-07 07:51

    //
    de korta armarna, de smala handlederna, det hårda bröstet. Huden hade kommit genom kompressorn precis så långsamt som ämnat och skimrade nu vit som pärlemo. Tänderna förblev ett problem, korrosionen drev fram över ytan allt för snabbt. Det skulle tas upp på mötet i Hjärtat. De måste arbeta snabbare, det här maskandet dök inte.
    //

    SvaraRadera
  2. Magnus Tannergren2010-04-07 10:19

    Han satt där på soffan bland raderna av böcker. Precis som han gjorde varje dag. Biblioteket var tyst. Han tittade på böckerna som föraktfullt vände ryggarna emot honom. Han hatade deras nonchalans.

    Faktum var att han hade skrivit en av dessa böcker och det var just den han varje dag besökte. Omsorgsfullt tog han den i sina händer och bläddrade genom den sida för sida. Ibland gjorde han en notering till läsaren i marginalen. Ibland strök han meningar och då och då hela stycken. Det hände också att han skrev till nya kapitel längst bak i boken så att slutet ändrades.

    Sen ställde han tillbaka boken.

    Boken var en i allt igenom lyckad existens. Den hade blivit en levande organism som andades liv, bokstäver och ord. Hans bok innehöll ett helt liv. Dock inte hans eget. Boken hade rest långt. Den första meningen skrevs i New York City en sen natt i oktober. Meningen innehöll all den rastlöshet som den staden genomsyras av. Andra meningar var skrivna i Venedig, Moskva, Peking. De viktigaste delarna skrevs en kall vinter i Berlin. Det kapitlet är en bunker.

    Han läser i sin bok. Han fäller en tår. Det gör han nästan varje gång. Tårarna samlas mellan pärmarna.

    När han ställer tillbaka boken på hyllan är det alltid ett avsked.

    SvaraRadera
  3. Malin2010-04-07 10:31

    Allt var på sin rätta plats. Gaffeln, kniven med eggen inåt, skeden till höger om den, ovanför som en tvärslå; efterättsbesticken. Glas till förrätt, varmrätt och dessert. Plus ett vattenglas. Alla blankt blankt polerade.
    Han skrattade till åt sin impulsiva vilja att snusa, vände sig mot sin hustru och log. Hon log tillbaka, varmt.
    - Vi har det så bra och jag älskar dig så mycket, sa han med mjuk röst.
    - Ja, sa hon, vi har det så bra och jag är så lycklig.
    Hon lade sin hand över hans och de tittade mot sina halvvuxna barn, med värme.

    SvaraRadera
  4. E2010-04-07 10:55

    Han var en alltigenom lyckad existens. Eller ja, åtminstone enligt honom själv. Och varför inte? Hans buk spände klädsamt under kostymen och i kombination med en välkammad mustasch tyckte han sig ha en sällsam pondus.
    Varje tisdag efter arbetet lämnade han in sina svarta skinnskor till skomakaren, och hämtade dem sedan tidigt onsdag morgon, välputsade och blanka av fett. Renlighet och ordning var minsann av högsta vikt. Det var även under den parollen han ställde klockan tidigt denna första lördag i månaden, för att hinna äta en gedigen frukost innan han skyndade sig iväg till frisören.
    - Tre millimeter i nacken och fem på sidorna, mustaschen sköter jag själv!
    Sedan lättade han på översta skjortknappen och böjde huvudet framåt. Den feta nacken blottades och han fick en aning svårt att andas. Precis så som det varit alla de 167 gånger han besök sin frisör under de senaste 13 åren. Medan han satt där och kände saxens svala stål mot skalpen vandrade hans tankar iväg. Han tänkte på hur enastående han skulle kunna klara sig i de allra mest svåra och utmanande situationer. Han såg framför sig hur han med lätthet besteg alptoppar i de högsta av bergsområden och brottades med tigrar i de djupaste av djungler. Nej, det fanns nog inget som inte han skulle kunna klara av med bravur. Han mötte sin blick i spegeln och insöp skönheten, hans välkammade mustasch och kraftiga, manliga kroppshydda gav honom verkligen en sällsam pondus.
    Så smackade han med läpparna, nickade mot frisören och tackade för sig. Han betalade det han var skyldig och tog sin trenchcoat över armen och promenerade hemåt fylld av sin egen briljans.

    SvaraRadera
  5. Kevin2010-04-07 16:39

    Han torkade diskret den fuktiga handen mot byxbenet. Strök med fingrarna över den egna handflatan i nervositet innan han ställde sig upp och sträckte sig fram för att möta handslaget. Koncentrerade sig på att hålla ögonen öppna i blixtljuset. Skrattade tränat när de lutade sig över och viskade något.

    Pokalen placerades bredvid den förra, perfekt fri från damm och andra hemskheter. Hon trevade varsamt fram bakom honom, endast i hans fotspår. Rädd för att väggarna skulle gripa tag i henne och att han skulle glömma hennes frånvaro om hon inte var där han var, om hon inte fysiskt syntes i hans närhet. Rädd för att stå stilla och låta det damm som inte finns falla över henne och begrava det enda hon hade. Sin kropp.

    Intill sängen låg hennes klänning bortkastad på golvet. En meter ifrån hängde hans skjorta utan en skrynkla.

    Han knöt en knut på gummit och tittade sig i spegeln.

    Jag är en alltigenom lyckad existens.

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)