Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Kom skriv med mig
Så funkar det och varför
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Bloggarkiv
-
▼
2010
(28)
-
▼
april
(9)
- "Hon har släppt in en främling."
- "Jag såg på mamma och jag tror att det var första ...
- "Han besöker henne alltmer sällan: en gång i vecka...
- "Hon kom en slaskig förmiddag."
- "Cyclone", Ryan McGinley
- "-Sex minuter till, säger den lilla flickan."
- "Han var en alltigenom lyckad existens."
- "Först och främst vill jag göra absolut klart"
- "Dessförinnan bodde här en annan grupp flickor"
-
▼
april
(9)
Annan inspiration
// Sofia
Bilder här är mina om inte annat anges.
Kom skriv med mig
//
SvaraRaderaMen dem talar vi inte om, sådana är reglerna. De ligger i luften, det gäller att andas rätt. Inte tungt så att de hör, inte heller lätt så man svimmar. Som Lova men henne såg vi knappt efteråt. Någon hade ristat mönster i eken en tid senare men vi visste inte om det var hon och vågade inte fråga. Vi tänkte bara på att andas rätt.
//
Och bakom varje hörn ett nytt liv. Mer ljus, musik och dans. Ensamt och isolerat i sitt gemenskap, som om de blinkande strålkastarna var unika och historierna som förtäljdes i varje själ på det rökiga dansgolvet inte spelades upp någon annanstans. Inte repeterades kväll efter kväll, natt efter natt. Som om det skulle vänta något nytt och livsomvälvande bakom just nästa hörn.
SvaraRaderaBara en gång till.
Kanske det blir bättre ikväll.
Kanske jag älskar honom. Kanske hon ser mig. Aldrig innan nu, men nu.
Medan mörkret trycker på då ljuset lyser som om det skulle ses från månen. För morgonen kryper sig fram snabbt och driver skuggorna från gatan. Då stapplas det hemåt och tusentals unika fotspår klär gatorna innan regnet tvättar bort dem.
Och efter varje kväll en annan.
Jag hade tänkt på den där eken ofta.Det där mönstret betydde något. Den hårda, skrovliga barken som rispade våra handflator blodiga. Jag älskade honom men visste inte hur jag skulle närma mig. Dansmusik dunkade i mina tinningar. Troligen också i Lovas. Det är konstigt. Fastän jag ska glömma henne så kan jag inte låta bli att prata om henne. Hennes namn blir till mitt mantra. Men bara inuti mitt huvud. Jag andas aldrig hennes namn högt. Trots detta var jag som besatt av henne.
SvaraRaderaDet står ett hus ensamt mitt ute på slätten. Huset har en blekgrå fasad som känns räfflad och sval under handen när man tar på den, trots att sommaren varit lång och gassande het. Genom en krossad ruta fladdrar en solblekt gardin, och på baksidan står utemöblerna kvar, som om någon bara rest sig upp och gått. Här bor ingen längre. Här står alldeles tomt så när som på några tornsvalor som byggt bo under takåsen.
SvaraRaderaDet knähöga gräset frasar under mina sandaler när jag går runt husknuten. Jag tycker mig minnas ha hört någon prata om att här bodde en ensam mor med två olycksaliga döttrar. Ingen vet var de tog vägen och vad som hände. Men dessförinnan bodde här en annan grupp flickor…
Det ensamma huset blev till en metafor för mig. Sommarens onda aningar bodde där. Mamman och hennes döttrar verkade vara enstöringar. Psykon, rent ut sagt. Svalorna visste nog vad de hette. Mamman kanske hette Christine eller Lavinia. Crazy Christine, det låter bra. Döttrarna hette nog någonting i stil med Teddy och Freddy, fast mer tjejiga namn. Fanny och Annie, kanske. Jag hade en blommig klänning på mig. Den var ganska urblekt men man kunde fortfarande se mönstret. Det var en märkesklänning, en av anledningarna till varför jag inte hade slängt den. Tyget smekte mina lår. Benhåren reste ragg då. Mamma hade köpt klänningen i Paris. Balenciaga, tror jag att märket hette. Jag såg fin ut. Lekfull och flickig. Mina plastsandaler klapprade när de slog i marken. Det såg nästan litet klumpigt ut när jag gick fram i dom.
SvaraRaderaJag ville lösa mysteriet med mamman och flickorna. Jag kände mig litet som en detektiv. Vem vet, jag kanske hade läst för många detektivromaner. Agatha Christie och Borges. Ni vet, sån skit. Och vad hände med de andra flickorna? Var de bara borta? Hade någon rövat bort dom? Var de döda? Och vad hade egentligen hänt med Lova? Jag tände en cigg, smög och blossade runt huset. Sommarviden tog tag i röken och spred ut den kring fälten.