// Andas. Hon ritar bokstäver över pappret. Oregelbundna och spretiga. De är bara former. Former och taggar. Bläcket är rött. Som en rättningspenna. Rätt svar. Fel. Du är rätt. Du är fel. Betyg är en snara, en måttstock, en stupstock. Ord är ord, tänker hon. Ord är ont, bokstäver bara former och taggar. Andas. Flytta dig inte. Våga inte. Ta inte sats, och skratta inte. Om du älskar något, skratta inte. Böj nacken för rött bläck. Det blir bättre sen. När man blir stor. //
Up, up. Down, down. Now my feet won't touch the ground. With me and through me as I let myself get carried away. Let me feel something. Something that's not here, not this, and not real. Without you it's a waste of time. So. Come pick me up and let me down. And I.
// Direktiven vi fick var alltför komplicerade för att låta sig tolkas. Rummet var fullt av änglar. De satt, stod, låg mot väggarna och drog sitt hår, nervöst putsande sina vingar. För en gångs skull kände vi att det var luft vi andades, sådant var rummet. -Var människa, sa det. Den simplaste av livsformer. Det talade som om det var vedertagna sanningar. Vi förstod inte och tillsammans blev den gemensamma förvirringen nästan en doft under valvet. Någonstans hade vi felat, någonstans hade vi snavat och rusat förbi denna märkliga kunskap. Den simplaste av livsformer. Vår små vackra pärlor. Vi höll dem kära så som de själva höll sina salta sandkornspärlor kära. Det hade inte förstått. Så måste det vara. Vår nedstigning närmade sig, och det blev tätt tätt mellan andetagen. Var människa, tänkte vi om och om igen. Var människa. //
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud. Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer. Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad. Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med? Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt. Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt. Då kör vi.
//
SvaraRaderaAndas.
Hon ritar bokstäver över pappret. Oregelbundna och spretiga. De är bara former. Former och taggar.
Bläcket är rött. Som en rättningspenna.
Rätt svar. Fel. Du är rätt. Du är fel.
Betyg är en snara, en måttstock, en stupstock.
Ord är ord, tänker hon. Ord är ont, bokstäver bara former och taggar.
Andas.
Flytta dig inte. Våga inte. Ta inte sats, och skratta inte. Om du älskar något, skratta inte.
Böj nacken för rött bläck.
Det blir bättre sen. När man blir stor.
//
Up, up.
SvaraRaderaDown, down.
Now my feet won't touch the ground. With me and through me as I let myself get carried away. Let me feel something. Something that's not here, not this, and not real. Without you it's a waste of time.
So.
Come pick me up and let me down.
And I.
Jag ser inte långt
SvaraRaderaMen skådar ändå mycket
Vet dock inget alls
//
SvaraRaderaDirektiven vi fick var alltför komplicerade för att låta sig tolkas. Rummet var fullt av änglar. De satt, stod, låg mot väggarna och drog sitt hår, nervöst putsande sina vingar. För en gångs skull kände vi att det var luft vi andades, sådant var rummet.
-Var människa, sa det. Den simplaste av livsformer.
Det talade som om det var vedertagna sanningar. Vi förstod inte och tillsammans blev den gemensamma förvirringen nästan en doft under valvet. Någonstans hade vi felat, någonstans hade vi snavat och rusat förbi denna märkliga kunskap.
Den simplaste av livsformer. Vår små vackra pärlor. Vi höll dem kära så som de själva höll sina salta sandkornspärlor kära.
Det hade inte förstått. Så måste det vara.
Vår nedstigning närmade sig, och det blev tätt tätt mellan andetagen.
Var människa, tänkte vi om och om igen. Var människa.
//
han svävade
SvaraRaderastrax över hustaken
morgonsolen svepte
runt hans huvud
vinden vilade
i hans hjärta
han nådde inte
ner till marken
och även om
han skulle ha försökt
kunde han inte falla