Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Kom skriv med mig
Så funkar det och varför
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Annan inspiration
// Sofia
Bilder här är mina om inte annat anges.
Kom skriv med mig
//
SvaraRaderadu gör mig aggressiv på ett sätt jag inte trodde var möjligt
jag har torkat blod i små skorpor
jag river om nätterna
sparar ut naglarna och klöser
ibland säger jag att det är du som gör det mot mig
att du tvingar mig till saker
att jag lärt mig att inte kräkas med saker i munnen
jag menar ingenting med det
men du skulle se deras ansikten
de är vackra i sin oförställda skräck
hade slagen varit med öppen hand
hade de velat rädda mig
så mycket tror de på sin oskuld
men blod skrämmer
även om det är aldrig så lite
är det det svaret du vill ha
ställ dig upp
stå upp och svara
//
Det fastnade överallt...
SvaraRaderasom under skosulan indiskret
i tanken imaginärt
ibland som ett plåster,
ofta som en plågsam slagdänga
man inte kan frigöra sig från...
Det fastnade...
Inte bara intellektuellt
eller som en känsla
utan också mer konkret
så det påverkade min lekamen
min upplevelse av , och inne i,
min här närvarande kropp
...det kom lite smygande,
utan annonsering, inga piruetter,
inga röda mattor, ingen blåsorkester
eller ens en antydan
till dess faktiska existens
En dag fanns det bara där.
På var kvinnas läppar, i var mans mun
Köttklistret. K Ö T T KLISTRET.
Den uppenbara räddningen.
Och jag som inte ens anade det skriande behovet...
(jätteanonymt, av förklarliga skäl. Det är ett provocerande och tämligen känslofyllt ämne i vissa kretsar)
- Så fan heller! Jag tänker inte alls svara! Inte alls! Du har inte någon som helst rätt att kräva någonting av mig! Inte att jag förvinner, inte att jag står eller går eller ens finns bara.
SvaraRaderaSom om någon annan person någonsin skulle kunna utkräva underkastelse och lydnad av mig! Som om någon annan person någonsin skulle kunna befalla mig!
Jag var tvungen att börja skratta. Högt. Allt för högt och påträngande, men det var ju så löjeväckande! Så, ...bara otroligt löjligt. Jag hade lust att ställa mig på Plattan och skrika i en megafon, så högt och länge att det skulle nå ut i rymden och till alla de atomer som svävar där ute och runt omkring oss, utan att vi det ens märker.
Aldrig! Aldrig att jag tänker ställa mig upp och avlägga något skenheligt svar på en fråga utan omsorg i dess röst!
Stå upp och svara
SvaraRaderaSitt ner och var tyst
Ligg ner och var död
Död