Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Kom skriv med mig
Så funkar det och varför
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Annan inspiration
// Sofia
Bilder här är mina om inte annat anges.
Kom skriv med mig
Den nya klänningen ska med. Så är det bara. Hon vet att hon inte får. Men om mamma inte ser så gör det inget. Den ska med.
SvaraRaderaFörsiktigt viker hon den. Först på mitten så att kjol och liv möts. Sedan en försiktig vikning av det långa bandet som ska knytas i den största rosetten. Sedan på mitten igen. Och så tvärs över så att den blir som en ganska liten fyrkant. Denna fyrkant lägger hon i en brun papperspåse. Sedan, placering längst ner i väskan. Över: alla de där förnuftiga kläderna som mamma säger att man ska ha på ett läger. Jeans. T-shirts. Munkjackor. Ollar. Baddräkt. Klart man ska ha det på ett läger i skogen.
Men den där klänningen ska med. För tänk, tänk om det finns någon där som man bara känner att man vill visa sig som vackrast för. Hur skulle man då känna sig om man visste att ens allra finaste klänning, den vackraste världen skådat, var kvar hemma i garderoben i Bredäng?
//
SvaraRadera- Kom lek med mig, sa hon.
Han drog upp axlarna mot öronen och tryckte ner händerna i fickorna. De där bruna tunna händerna. En dag skulle hon våga ta tag i handleden och dra upp dem i luften igen, lägga hans handflata mot hennes ben, strax ovanför knät, och medan vågorna slog mot piren skulle hon försiktigt och noggrant peta hans naglar rena.
- Kom då, sa hon igen och började gå. Om hon vände sig om skulle han inte följa med. Varför visste hon inte, eller hur hon kunde vara så säker men det var så. Följa hennes rygg skulle han göra, utan ögon på sig och med de där axlarna i skyn.
Hon balanserade på järnvägsspårets blänkande skenor, kände stålets hetta treva upp genom de tunna sommarsulorna. Alldeles tyst tog hon sig långsam fram i den vibrerande järnaktiga doften tills knastret från gruset under hans slitna joggingskor närmade sig. Då hoppade hon ner, vek tvärt av mot på ängen och började springa.
//
Jag satte på mig de små vingarna idag.
SvaraRaderaKänner hur luften bär mig.
Så jag tror att de ska räcka.
Det är min tur. Det är min dag.