2011/04/03

"Hon drar ett streck, det är förmiddag, tunna sprickor av ljus genom persiennerna."

ur "Svårläst" av Åsa Ericsdotter.

3 kommentarer:

  1. Någonstans skäller en hund, instängd, drypande.
    Tapetens struktur får pennans udd att studsa ner för väggen. Hon har inte ätit, tänker hon men glömmer igen.
    Ska bara, minns hon att han sa, som om han var en barnbok, hur kunde han tro att hon skulle ta en barnbok på allvar. Men hon gjorde det, han skulle bara, sen komma åter.
    Nu gnyr hunden, flyttar sig runt i lägenheten som en innesluten sorg genom rummen.
    Hon måste äta, kroppen är arg på henne. Hon hugger till med pennan, udden fastnar i gipset och går av. Hon ska bara. Skriva först, äta sen, sörja senare.

    SvaraRadera
  2. Hon drar ett streck rakt över hans hud med den vassaste kniven hon har. Ett streck för den första gången de har älskat med varandra. I ljuset, det där ljuset som bara finns den där enda morgonen då man första gången älskat med varandra, ser hon blodet sippra fram.
    - Du kommer aldrig att glömma mig nu, viskar hon.
    Han tycker att det gör ont, det där strecket som senare ska bli ett ärr, ett ganska fult sådant. Men det är många år senare och om det vet de ingenting nu. Nu tycker han att det gör ont, men ändå skönt ont. Så som det känns att älska. Just nu vet han inte att de kan göra ännu ondare att älska. Men också det är många år senare.
    Nu finns de bara de två, ett ljus som gör allt vackert och hans blod.

    SvaraRadera
  3. jag drar inte bara ett streck över allt som varit. jag river hela skiten. lovar, mig själv, att aldrig återvända. upp med persienner. vatten till hängiga växter. nu ska vi ha liv. en erfarenhet rikare. jag har rest mig och jag går med näsan mot framtiden.

    SvaraRadera