Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
skip to main |
skip to sidebar
Kom skriv med mig
Så funkar det och varför
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud.
Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer.
Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad.
Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med?
Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt.
Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt.
Då kör vi.
Bloggarkiv
Annan inspiration
// Sofia
Bilder här är mina om inte annat anges.
Kom skriv med mig
Senare gick jag dit men det fanns ingenting kvar av den. Jag sökte i vrårna, men där låg bara grå dammtussar. Bakom boxningssäckarna, ingenting. På de slitna mattorna endast svettdoft i lager på lager. De röda fleecefiltarna i oordnade högar i mörkret i rummet dit jag går in efteråt. Jag letade lite till i ansiktena på människorna efter något som kunde minna om den. Men ingenstans fanns ens ett spår kvar av rädslan. Istället: rum för mig att vara den jag är i varje stund. Andas in, andas ut: här är jag. I varje stund.
SvaraRaderaSenare gick jag dit men det fanns ingenting kvar. Ja, jag vet. Obeslutsamheten är min största fiende. Det beska. Att inte veta. Tog jag rätt beslut? Jag vet fortfarande inte.
SvaraRadera