// att hon aldrig hade velat något liknande. Det hade inte varit rätt. Hon älskade den här vägen, jorden, sanden, dammet. Hon drog med handryggen under näsan, kliade sina myggbett som alltid blev underligt stora, som femtioöringar. Hon hade aldrig velat ha det så, så lämna vägen ifred. Låt den damma, låt henne vattna så stoftet lägger sig, så som hon älskade. Och även om hon inte finns, låt det vara. //
Först och främst vill jag absolut göra klart det här. Vi kan inte fortsätta förrän det här är klart.
Och det sliter och skriker och drar. Jag vill helatiden veta mer, jag vill veta ALLT. Jag vill äta vartenda litet dammkorn av fakta och sluka varje mening som du säger. Jag är ett monster som lever på den sjukdom du matar mig. I min mage växer ett svart hål som kan sluka allt. Och mer! GE MIG MER! Allt det sjuka fransar kanterna på mitt hål och det vidgas, blir större och större. Tillslut är det omättligt. Det sliter och skriker och drar.
Jag är ett monster. Mina ögon rullar bakåt i huvudet och jag är arg, GE MIG MER! Varför får jag inte mer? Jag vill veta allt, jag vill smaka på vartenda dammkorn av fakta, smeka det med min tunga, känna det kittla mot min gom. I min mage vidgas ett stort svart hål. Jag lever på den sjukdom jag matas med. Rinner ner som tjära längst min strupe, rispar mig på insidan av halsen och det svider. Men ge mig mer, JAG VILL HA MER!
Kanske blir det aldrig klart. Kanske kan vi inte fortsätta för att det aldrig blir klart. Men snälla du, mata mig, jag är så svulten.
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud. Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer. Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad. Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med? Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt. Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt. Då kör vi.
//
SvaraRaderaatt hon aldrig hade velat något liknande. Det hade inte varit rätt. Hon älskade den här vägen, jorden, sanden, dammet. Hon drog med handryggen under näsan, kliade sina myggbett som alltid blev underligt stora, som femtioöringar. Hon hade aldrig velat ha det så, så lämna vägen ifred. Låt den damma, låt henne vattna så stoftet lägger sig, så som hon älskade. Och även om hon inte finns, låt det vara.
//
Först och främst vill jag absolut göra klart det här. Vi kan inte fortsätta förrän det här är klart.
SvaraRaderaOch det sliter och skriker och drar. Jag vill helatiden veta mer, jag vill veta ALLT. Jag vill äta vartenda litet dammkorn av fakta och sluka varje mening som du säger. Jag är ett monster som lever på den sjukdom du matar mig. I min mage växer ett svart hål som kan sluka allt. Och mer! GE MIG MER! Allt det sjuka fransar kanterna på mitt hål och det vidgas, blir större och större. Tillslut är det omättligt. Det sliter och skriker och drar.
Jag är ett monster. Mina ögon rullar bakåt i huvudet och jag är arg, GE MIG MER! Varför får jag inte mer? Jag vill veta allt, jag vill smaka på vartenda dammkorn av fakta, smeka det med min tunga, känna det kittla mot min gom. I min mage vidgas ett stort svart hål. Jag lever på den sjukdom jag matas med. Rinner ner som tjära längst min strupe, rispar mig på insidan av halsen och det svider. Men ge mig mer, JAG VILL HA MER!
Kanske blir det aldrig klart. Kanske kan vi inte fortsätta för att det aldrig blir klart. Men snälla du, mata mig, jag är så svulten.
är vi förlorade?
SvaraRaderafrågade du
nej
svarade jag
men minnet
är som tårar
vattnet
var glasklart