vi borde tala klarspråk istället. lilla mamma. jag ler när jag tänker på hur det gått till. jag är stöpt i din form. därför är det så svårt för oss. musslor.
trotts våra svårigheter gissar du rätt. jag har det bra. det är något stort som hänt mig. han är fin. jag sover på hans arm.
Nere vid kajen är det disigt. Det ångar om vattnet och luften står stilla. Genom diset strilar morgonsolen som stråken från tepåsen i mjölken om mornarna. Allt är tyst och vitt. Majestätiskt och kallt. Jag andas ljudlöst och mitt andetag blandas med ångan från vattnet, strilas genom solstrålarna och försvinner i kylan. En sekund känns som en evighet. Och ingenting händer. Ingenting händer.
Jag längtar efter att skriva igen. Men att börja är alltid svårt. Därför börjar jag alldeles i början. Vid skrivövningen.
Varje vecka, eller kanske oftare, lägger jag upp en mening, ett citat, ett ord som jag slumpmässigt plockat från en bok, en tidning, kanske ett brev. Kanske en bild, ett ljud. Sedan skriver jag något utifrån det. Eller inte. Som det kommer. Det finns inte bra och dåligt, vackert eller fult. Bara ord. Eller tystnad. Jag ger mig 5 minuter att skriva. Inte mer. Det är mitt sätt att lura mig själv till nya platser.
Vill du vara med? Klicka på inlägget och lägg in din text i kommentarsfältet. Den behöver inte ha någonting med de andra texterna att göra, den behöver ingenting alls annat än att på något sätt ta avstamp i inläggets rubrik. Det är allt. Och kom ihåg; ett ord är ingen dikt, men två ord är en dikt. Då kör vi.
vi borde tala klarspråk istället. lilla mamma. jag ler när jag tänker på hur det gått till. jag är stöpt i din form. därför är det så svårt för oss. musslor.
SvaraRaderatrotts våra svårigheter gissar du rätt. jag har det bra. det är något stort som hänt mig. han är fin. jag sover på hans arm.
du bor i mitt hjärta. lilla mamma.
och det retade mig, så in i mitt innersta. att hon inte låtsades om något. att hon var oberörd. för hon såg.
SvaraRaderarätt igenom.
mig.
Nere vid kajen är det disigt. Det ångar om vattnet och luften står stilla. Genom diset strilar morgonsolen som stråken från tepåsen i mjölken om mornarna. Allt är tyst och vitt. Majestätiskt och kallt. Jag andas ljudlöst och mitt andetag blandas med ångan från vattnet, strilas genom solstrålarna och försvinner i kylan. En sekund känns som en evighet. Och ingenting händer. Ingenting händer.
SvaraRadera